Wow livet har tagit en helt annan vänding en vad jag hade tänkt mig.


Det känns fruktansvärt jobbigt och det känns som att marken under mig har rasat.  Jag står upp men frågan är hur länge benen orkar bära mig?
Känslorna är i en total kaos och ena stunden är jag arg andra gråter jag ögonen av mig.
Hoppet som fanns där en gång börjar blekna och jag ser knappt ljuset i den förbannade tunneln längre.


Jag kan ibland sitta och tänka fula tankar och jag måste hela tiden påminna mig själv om att det är ingen lösning...att det blir bättre, att det kan bli bra...Men vad gör man när hoppet är förlorat?
Vad gör man när man är på väg att förlora någon man älskar, vad gör man när man håller på att förlora sig själv?
Jag har inte längre några svar....


Men jag vågar inte ge upp hoppet...jag ska aldrig sluta kämpa...för någonstans måste det finnas en väg ut