Babe I'm coming for you....

 

Efter gårdagens skrik på obetydliga människor här i bloggen övergår jag till att vara normal och låta det obetydliga falla ut i glömskan.

Skoldagen var kort. Upprop och sen hemgång för jag hade inga lektioner mohahaha!
Halv 10 var jag hemma igen och avnjöt en frukost med banan och jordgubbar *mums*

Kom i min klänning som har storlek 40 och kunde knäppa min jeans kjol på storlek 42 (liten i storleken)
Jäkla bra framgång må jag säga fast att jag fuskat!

Du och jag finns fortfarande och det känns skönt att vi står sidan om varandra igen   

Nu blir det att lämna nycklar till snällaste Jenny och sen blir det promenad i Bruces med Diesel för att låta fettet skrika lite till.
Endast 3 veckor kvar sen är man på Kreta!!!! Bikini oooh yes...sol och bad...*mys*

Tänkte ängna detta sketna inlägget till att "skrika" av mig lite på obetydliga människor.

Som många vet har det varit jobbigt hemma och är fortfarande lite i en viss grad...MEN inte  fan blir det bättre av att VÄNNER till Matti har svårt att täppa till sina trutar om VÄLDIGT PRIVATA SAKER....utan bladdrar hur som helst och på det går till den värsta skvallerkärringen i hela LA.

Om och om igen bevisar ni att Landskroniter inte är något att hänga i julgranen.
Ursäkta språket nu...men hur fan tänker ni? Hur tänkte du L när du gick till T? Som i sin tur är så glappkäftad så hälften kan vara nock...

Vet ni över huvudtaget vad detta får inte gå vidare betyder?
Tydligen inte...jag ska förklara det för er....DET innebär att det som sägs inte ska gå vidare till någon. Punkt slut!!!

Sunt förnuft är det väldigt lite av i den staden. Även om man inte säger att detta inte får gå vidare så är det ändå en så pass PRIVAT sak som man inte pratar om med andra. För ATT det ÄR  en VÄLDIGT känslig sak.

Den ena leker Dokter Phil, den andra bryter löften och den tredjes käft glappar som en trasig skosula på promenad.

Vad ni tydligen inte förstår är att era EGOISTISKA beteende skapar problem för oss...och att ni inte bara sårar utan ser till att glipan mellan oss blir större.

Så ursäkterna kan ni spara på för dom kommer inte accepteras. Hos mig har ni kört er rätt ner i skiten och där kommer ni få stanna...Mitt förtroende för er alla är väck. Även om ni inte är mina vänner....(tack gode gud för det...för de har åtminstone vett nog att knipa munnen och vet att detta är en personlig sak) så har jag ändå haft respekt för er och respekterat er för dom ni är med era brister osv.

Nu är respekten borta och nu ligger ni på en nivå för obetydliga människor som inte är värda mer än att torka skitiga händer på.

Sen finns det helt fantastiska människor som ställer upp i vått och torrt och som man bara älskar mer med tiden. Dom får man inte glömma. De ger hopp till en att världens människor inte är genomruttna, falska.

Våra underbara kisemissar Alex och Mikke    Ni två är något utav det bästa jag har fått uppleva sedan jag flyttade hit.

Kärringen...min goa kärring som alltid finns där i varje kurva för att stötta upp en så man inte trillar när man kör för snabbt.   En vän som du växer inte på träden.

Familjen Palmqvist som alltid finns där och lyssnar, ger råd och alltid öppnar dörren för en. Min underbara lilla familj  

Erica hjärtat som kramar en till man bara smälter som smör i solsken  

Woncan och Vivvi två av power puff pinglorna som alltid finns där i ur och skur. "gamla" godingar från gymnasiet. Bättre vänner hittar man inte  

Jag har säkert glömt bort att nämna någon men ni är inte bortglömda...alla finns där i mitt hjärta på en väldigt speciell plats. KÄRLEK till er!

Nu var mitt så kallat skrikinlägg färdigt...  

Och bara så ni vet så ska jag vinna denna fajten...för jag är starkare än vad ni tror!

Wow livet har tagit en helt annan vänding en vad jag hade tänkt mig.


Det känns fruktansvärt jobbigt och det känns som att marken under mig har rasat.  Jag står upp men frågan är hur länge benen orkar bära mig?
Känslorna är i en total kaos och ena stunden är jag arg andra gråter jag ögonen av mig.
Hoppet som fanns där en gång börjar blekna och jag ser knappt ljuset i den förbannade tunneln längre.


Jag kan ibland sitta och tänka fula tankar och jag måste hela tiden påminna mig själv om att det är ingen lösning...att det blir bättre, att det kan bli bra...Men vad gör man när hoppet är förlorat?
Vad gör man när man är på väg att förlora någon man älskar, vad gör man när man håller på att förlora sig själv?
Jag har inte längre några svar....


Men jag vågar inte ge upp hoppet...jag ska aldrig sluta kämpa...för någonstans måste det finnas en väg ut